Välkommen till min andliga blogg! Vet du, din egen högre själ har så himla mycket kunskaper den vill ge dig ... Och själen viskar ofta små kloka ord i ditt öra, så lyssna inåt och följ din inre kärna av sanning. Andevärlden vill mer än gärna få prata med oss och ge sin syn på våra problem eller funderingar. Vågar du läsa om andevärlden? Och parallella världar? Min bok om det okända på andra sidan är "Athomia - Att vara på ensam väg". Kontakta mig: ewa_saterdahl@hotmail.com eller tfn 070 - 322 45 77

3 december 2015

Utmattning

Jag ska ...
Ja, det ska jag!
Jag måste ...
Jag vill sååå mycket ...
"Skynda dig!" säger jag till mig själv.
Ta dig i kragen!
Skärp dig!!
Jag använder all min vilja ...
All min inre styrka ...
Jag gör det bästa jag förmår ...
Och jag kommer ingenstans ...
Jag ska ...
Ja, det ska jag ...
Kortslutning.
Hjärndimma.
Värk.
Hopplöshet.
Kraftlös.
Jag ska, jag måste ...
Jag vill, men ...
Kroppen säger STOPP!
"Du måste ingenting. Du ska ta det lugnt en tid framöver. Du har drabbats av utmattningssyndrom och läkningen går inte att skynda på med vare sig medicin, terapi eller något annat. Det enda som hjälper är tiden " sa min läkare.
"Tack!" viskar jag tyst med gråten i halsen.
Jag ska stanna till utefter vägen och vänta in min själ.
Jag har dansat hela mitt liv, trots att det regnat småspik och blåst från alla väderstreck samtidigt.
Jag har använt allt mitt jävlaranamma och dragit mig fram, trots att kropp & själ skrikit ut sin frustration.
Jag har gjort allt jag kunnat och lite till, men det kanske inte märkts något av, eftersom jag ständigt körde mig själv på vilja och inre kraft.
Jag har tagit en dag i taget, för att orka. Jag har kämpat med att orka under sååååå många år, men utåt sett har jag gått på halvfart, eftersom det inte syns utåt när jag kämpar.
Jag är ledsen att jag inte hört av mig till dig! Jag är ledsen att jag inte ringt. Men, jag har inte förmått min kropp att lyfta handen och ta tag i telefonen för att ringa. Jag är ledsen att jag inte orkat följa med på dina förslag om aktivitet. Och jag ringde återbud till vårt möte, trots att det var i sista stund innan vår träff. Det är kramp i både kropp & själ, tyvärr.
Min chef sa att jag gjorde ett bra jobb, men hon visste att jag kunde ännu mer. Det räckte inte med att min verksamhetsgrad låg på 140, utan jag borde vara lite mer aktiv i förändringsarbetet och ta på mig mer uppdrag. Jag orkar inte ens vara social i vårt fikarum. Jag hör att du pratar, men hör inte vad du säger. Måste läsa in nyheter i mitt arbete, men ser bara en massa ord i varje meddelande. Ständigt är det förändringar. Det som blev bestämt igår gäller inte längre, utan idag är det tvärtom och vad som gäller i morgon är det ingen som vet. Min chef hälsar att personalen måste vara flexibel. Kundfokus är en självklarhet hos personalen, men har ledningen samma hälsofokus på sin personal?! Knappast.
Jag tar fram tidningen för att läsa vad som hänt, men orkar bara titta på rubrikerna. Radion står på och sprider sina budskap av nyheter, småprat och musik. Ljuden rister i mina öron. Och jag undrar ofta "Vad var det de sa??" Små praktiska saker som att dammsuga, plocka ur diskmaskinen, ladda tvättmaskinen och hänga tvätt, ta in posten eller förmå mig att gå en promenad känns lika omöjligt som att klättra uppför ett berg.
"Vart har Ewa tagit vägen?!" undrar jag förtvivlat.
Jag har bett till högre makter om hjälp att få tillbaka mig själv och jag har fått ett löfte om att det kommer att ske.
Det är bly i min kropp, sirap i mina ådror istället för blod, kramp i hela systemet, men hoppet har jag kvar och en stark tro på att det ordnar sig ändå till slut.
Kram / Ewa

2 kommentarer:

  1. Fy så lika vi är. Vart är glädjen? Vart är jag? Så ofantligt tungt allt känns men lite till går nog....

    SvaraRadera
  2. Ewa Säterdahl7 december 2015 13:22

    Hej Lisa! Ja, det är tråkigt när kroppen inte riktigt vill vara med på banan. Kram

    SvaraRadera