"Ursäkta doktorn att jag stör, men jag mår inte så bra ..." sa jag med ynklig stämma.
Efter envishet och tjat hade jag fått en tid hos en läkaren på vårdcentralen. Jag förstod direkt att han noggrant läst min journal där han studerat min sjukdomshistorik. Han markerade direkt att min rang var underställd hans och att han var väldigt trött på mig.
Jag har under flera års tid mått dåligt med alla symtom på underfunktion av min sköldkörtel, vilket naturligtvis påverkat hela mitt liv. För ett år sedan fick jag efter många kontakter med läkare och vårdcentral börja ta medicin. Många prover togs och utredning sattes igång, men jag mådde fortfarande väldigt dåligt.
Så satt jag hos läkaren med strupen full av gråt p.g.a. utmattning och trodde i min enfald att jag skulle få goda råd och lite förståelse, men ack vad jag bedrog mig ...
Läkaren var stressad och pratade i rasande tempo:
"Du kan inte gå och vänta på dessa provresultat. Vi har gjort alla utredningar som krävs och alla prover är bra!!"
"Åh, jättebra, synd att jag inte mår bra också!" sa jag lite vasst till svar.
Läkaren spände ögonen i mig och fortsatte:
"Du har säkert läst på internet om alternativa metoder, men det är bara kvacksalveri och det sysslar vi inte med här på vårdcentralen! Du borde motionera så du går ner i vikt. Du är för ung för att fortsätta så här! Du måste ta itu med ditt liv och ta dig själv i kragen".
Det kändes som jag fått en verbal käftsmäll, men läkaren fortsatte ...
"Förr sa man att det var känsliga personer som drabbades av detta, men idag har man funnit medicin som kan fungera, så jag skriver ut ett recept till dig". När jag hämtade ut min medicin från Apoteket såg jag att det var anti-depressiv medicin jag fått.
"Tack så hemsk mycket doktorn, men den rävgiften kan du äta själv!" sa jag tyst för mig själv.
Jag stod fortfarande på ruta ett och använder all min viljestyrka och jävlaranamma för att ta itu med en dag i taget. Kroppen skriiiiker av värk och utmattning, men jag vet inte vart jag ska ta krafterna ifrån.
"Hopplöst fall" sa doktorn. Och jag grät ...
Det har nu gått ca ett år sedan jag kraschade fullständigt och blev helt sjukskriven.
Under åren som gått har jag varit till många olika läkare och tagit prover, vilket alltid slutade med att
"proverna är bra" och jag mådde fortsatt dåligt. Till slut kom jag till en privatläkare som är specialist inom allmän medicin och intern medicin. Han konstaterade att många läkare inte kan sin sak, utan nonchalerar patienten av okunskap och ointresse. Det har tagits
"alla" prover på mig, men efter denna tid av prövningar förstår jag att den vanliga läkarvården inte kan hjälpa mig.
Åren flöt på och det kändes som jag missade hela upplevelsen av mitt liv som Ewa. Ja, jag levde förvisso fortfarande, men kampen att orka delta i livets vardagliga sysslor och arbete med all brist på energi knockade mig fullständigt. All värk, orkeslöshet, minnes- och koncentrationssvårigheter, utmattning mm mm kan få den starkaste på fall.
Nåja, livet pågår och
"jag har tagit mig i kragen", som doktorn sa till mig, och försöker ta mig upp på vägen igen med all inre styrka jag äger.
Min starka övertygelse och tro i livet är att
"det finns en mening med allt". Jag längtar efter att få leva fullt ut och vara den jag är i alla sammanhang i livet.
Mina guider och min högre själ Athomia Ta Li, förklarar detta på sitt sätt:
"Ingenting i livet är för att krossa dig Ewa, utan för att få dig in på rätt väg. Du är en stark själ i andevärlden, men så skör i fysiska kläder, därför att din resa handlar inte om karriär, pondus, status eller egots växande. Du är en själ på genomresa för att berätta om livets mening. Du har fått en tuff lektion av livet och du står fortfarande stolt inombords, eftersom du vet och tror på din vägledning från andra dimensioner. Du kommer snart att förstå vad detta handlar om ... Lycka till!"
Och jag vet att de har rätt ... Kramar / Ewa
"Ursäkta doktorn att jag stör, men jag mår inte så bra ..." sa jag med ynklig stämma.
Efter envishet och tjat hade jag fått en tid hos en läkaren på vårdcentralen. Jag förstod direkt att han noggrant läst min journal där han studerat min sjukdomshistorik. Han markerade direkt att min rang var underställd hans och att han var väldigt trött på mig.
Jag har under flera års tid mått dåligt med alla symtom på underfunktion av min sköldkörtel, vilket naturligtvis påverkat hela mitt liv. För ett år sedan fick jag efter många kontakter med läkare och vårdcentral börja ta medicin. Många prover togs och utredning sattes igång, men jag mådde fortfarande väldigt dåligt.
Så satt jag hos läkaren med strupen full av gråt p.g.a. utmattning och trodde i min enfald att jag skulle få goda råd och lite förståelse, men ack vad jag bedrog mig ...
Läkaren var stressad och pratade i rasande tempo: "Du kan inte gå och vänta på dessa provresultat. Vi har gjort alla utredningar som krävs och alla prover är bra!!"
"Åh, jättebra, synd att jag inte mår bra också!" sa jag lite vasst till svar.
Läkaren spände ögonen i mig och fortsatte: "Du har säkert läst på internet om alternativa metoder, men det är bara kvacksalveri och det sysslar vi inte med här på vårdcentralen! Du borde motionera så du går ner i vikt. Du är för ung för att fortsätta så här! Du måste ta itu med ditt liv och ta dig själv i kragen".
Det kändes som jag fått en verbal käftsmäll, men läkaren fortsatte ...
"Förr sa man att det var känsliga personer som drabbades av detta, men idag har man funnit medicin som kan fungera, så jag skriver ut ett recept till dig". När jag hämtade ut min medicin från Apoteket såg jag att det var anti-depressiv medicin jag fått. "Tack så hemsk mycket doktorn, men den rävgiften kan du äta själv!" sa jag tyst för mig själv.
Jag stod fortfarande på ruta ett och använder all min viljestyrka och jävlaranamma för att ta itu med en dag i taget. Kroppen skriiiiker av värk och utmattning, men jag vet inte vart jag ska ta krafterna ifrån.
"Hopplöst fall" sa doktorn. Och jag grät ...
Det har nu gått ca ett år sedan jag kraschade fullständigt och blev helt sjukskriven.
Under åren som gått har jag varit till många olika läkare och tagit prover, vilket alltid slutade med att "proverna är bra" och jag mådde fortsatt dåligt. Till slut kom jag till en privatläkare som är specialist inom allmän medicin och intern medicin. Han konstaterade att många läkare inte kan sin sak, utan nonchalerar patienten av okunskap och ointresse. Det har tagits "alla" prover på mig, men efter denna tid av prövningar förstår jag att den vanliga läkarvården inte kan hjälpa mig.
Åren flöt på och det kändes som jag missade hela upplevelsen av mitt liv som Ewa. Ja, jag levde förvisso fortfarande, men kampen att orka delta i livets vardagliga sysslor och arbete med all brist på energi knockade mig fullständigt. All värk, orkeslöshet, minnes- och koncentrationssvårigheter, utmattning mm mm kan få den starkaste på fall.
Nåja, livet pågår och "jag har tagit mig i kragen", som doktorn sa till mig, och försöker ta mig upp på vägen igen med all inre styrka jag äger.
Min starka övertygelse och tro i livet är att "det finns en mening med allt". Jag längtar efter att få leva fullt ut och vara den jag är i alla sammanhang i livet.
Mina guider och min högre själ Athomia Ta Li, förklarar detta på sitt sätt:
"Ingenting i livet är för att krossa dig Ewa, utan för att få dig in på rätt väg. Du är en stark själ i andevärlden, men så skör i fysiska kläder, därför att din resa handlar inte om karriär, pondus, status eller egots växande. Du är en själ på genomresa för att berätta om livets mening. Du har fått en tuff lektion av livet och du står fortfarande stolt inombords, eftersom du vet och tror på din vägledning från andra dimensioner. Du kommer snart att förstå vad detta handlar om ... Lycka till!"
Och jag vet att de har rätt ... Kramar / Ewa
